Jag: tjockt inaktiv på bloggen början av 2010. Tankarna farit omkring likt skadeskjutna getingar med taggen utfälld. Undrat, tänkt, funderat: vad som ska hända. Hur livets skepnad ska gestalta sig. Svaren: Få. Ofta tomma. Stirrande ur ett intentsägande mörker.
Men nu: hopp. Positivitet. Tjocka fucking plans. Jag: han som såg Snabba Cash, såg passionen i ögonen hos J.W. Svennen på väg att bli någon, en att räkna med. Killen med vägen framlagd för att skapa sig det liv han drömt om. Men det gick snett: Han fuckade upp, historien ändrade riktning, sköt iväg i en direktion varken jag eller mina biokollegor ville.
Kontentan: Det fanns något där ändå. Sofies kärlek, den hon höll fast vid trots lögnerna. Trots vetskapen. Trots den kalla betongen på kåken. Hon: Miss Sverige som sket i Rivieran och cashen och sökte kärleken. Hopp.
Jag: Killen som glömt att han fick hoppa över årskurs tre för sin exceptionalitet i matematik. Han som för länge sen försakat sin glädje av att lösa pussel, få plussen och minusen att dansa som värsta Akon-remixen. Kevin: han som vaknar på morgonarna, lackar över visarna på klockuret, förbannar sina rutiner. Vad göra? Förbättra. Jobba hårdare. Söka JW:s passion. Blicken. Eye of the fucking Tiger, Rocky Balboa-style.
Priset: livet med stor L, det alla drömmare från Vässan och likande städer suktade efter. Kostnaden: Fem års slit bakom böckerna, revivade peppet inför problemlösning, ekvationer, algebra. Men också gemenskapen, festerna, nätverkandet. Allt det roliga. Marknadsföringen, softet på Stureplan. Drömmen.
Regnbågens avslöjande vid horisonten. Skattkistan med handtagen fastspikade redo att bäras iväg. Chansen finns. Husgrunden lagt av 12 års kvalitet bakom skolbänken.
Trots nästintill heltidsjobb hela tolfte året: beviset i byrålådan. 30 fucking MVG. Repliken mot de som hånat, de som velat sänka. Svaret att de inte är värda smutsen under skorna.
Jag kan. Om jag vill.
Precis som Jens Lapidus. Den bästa författaren efter J.R.R Tolkien och J.K Rowling.
