Där satt jag - helt paralyserad

Jublet steg bredvid mig. En farbror, han var lite äldre än mig, ställde sig upp med bärsen i handen och skrek ut sin glädje. Han satt i Sverige tusentals mil ifrån där det hände. Bredvid mig såg jag chefens röda tröja försvinna upp från stolen. Vad fan gör ni tänkte jag? Det kändes nästan jobbigt att se dom jubla så hårt. Inte för att jag inte höll med - men jag hade ju fan spelat på den röda maskinen.

Varenda muskel i kroppen var försvunnen. Förmågan att le var borta, och när jag ville ge utlopp för min ilska hade pulserna som skickar signalerna till hjärnan och stämplat ut. Vad hände? Varför? Ropen ekade i mitt huvud men jag var inte närvarande.

Där satt jag på min stol - helt paralyserad.

Barcelona hade just avgjort tidernas final. Matchen som inte gick att beskriva som ett möte mellan giganter, titaner, mästare eller nån annan etikett - eftersom de helt enkelt var för bra. Det var ett möte mellan två nästan abstrakta företeelser. Ändå blev det så ojämnt. Hur fan gick det till?

...och så gör han det på en nick! HAN NICKAR IN TVÅAN. Leo Messi förstås.

I mina ljusaste stunder hade glimrande konstnärer målat upp ett antal scenarion. Men ingenstans hade de porträtterat en match där Manchester United inte längre var djävlarna från de brittiska öarna. De hade målat röda, blåa och rödlila linjer åt alla håll och kanter. De hade fel.

Wayne Rooney ser ut att vara en elak jävel. I går var han snällare än min lillasyster på ett halvår. Var fanns den frustande Croxtethmentaliten som fått honom att besegra de som har mer, kan mer genom åren? Las Ramblas är en fin gata, det vet jag, för jag har varit där. Längst ner bryts den av mot kustlinjen där havet försvinner iväg som ett tidlöst foto. När vi stod längst ut på kajen förra oktober kom det en hård vind. Någonstans där blåste Uniteds offervilja iväg. Att C-Ron är en grinig bortskämd sparv visste vi. Att hans mentalitet skulle färga av sig fruktade vi. Att allting kom till sin spets och blev sant såg vi.

Samma resa plankade jag och en kompis in på de finare delarna av Nou Camp. En äldre spanjor muttrade om vårt inträde på ett språk ingen av oss förstod. I den 89:e minuten blev han tyst. Världens mest vridbara kropp fick tag på bollen. La upp den. Tittade mot mål. Sköt. I mål. Xavi Hernandes sänkte Osasuna med mig på läktaren. I går slog han ett inlägg så influerat av perfektion att världens bästa mittbackspar förlorade duellen mot en av världens minsta anfallare. Var jag förvånad? Inte ett jävla dugg. Redan när han fick bollen på den där oförklarliga rensningen av Evra visste jag att han skulle bjuda världen på perfektion. Det är ju det han gör, Xavi.

Känslor hit och känslor dit. Matchen (om den kan beskrivas så) var på något sätt logisk. Han har vandrat från bollpojke på kortlinjen genom ungdomslag, C-lag, B-lag och slutligen A-lag. Pep Guardiola har sadlat om från majestätisk mittfältsfördelare till en Napoleonliknande fälthärre med en magisk kapacitet att göra vatten till vin. Enstaka titlar till tripparl. Allt Pep har tagit i har blivit till guld i år. För det förtjänar han en plats i alla fotbollsälskares sinnen en sådan här dag.